Hur blir en relation efter en graviditet?

Läste just Anders Sparrings blogg om relationen till ens partner när man nyligen har blivit förälder.
Att man spenderar all sin kärlek till barnet och glömmer bort sin partner..
Man slutar upp med att ha sex.. Tjejen spenderar tiden hos sina kompisar med att prata om barnet... eller kämpar för att inte prata om barnet med sina polare som inte har barn.
Killen känner sig bortglömd.. Ingen sex.. Lite sömn.. Ungen skriker.. Tjejen är jämt trött.. Inget utbyte av barnet... Inget är sig likt.
En kille som jag pratade med innan Melker var född förklarade att som nybliven pappa hade man/han inget som helst utbyte av barnet de första sex månaderna för barnet var så bundet till sin mor och dessutom så kunde man som far inte tillföra speciellt mycket till barnet.
Allt ovanstående är så långt ifrån vad jag själv har upplevt hittills. Jag har stort utbyte av Melker och det enda jag känner som skiljer Linda och mig åt är att hon kan amma.. Inget annat. Jag kan trösta Melker lika bra som Linda och klä honom och byta blöja etc etc..
Jag menar inte att de andra som påstår motsatsen är ute och cyklar.. för det är säkert väldigt många som har ett helvete och det slutar med en skilsmässa. Visst finns det faktorer som kan spela in i fall om barnet blir allvarligt sjukt eller får kolik.. det påverkar ju enormt mkt på en relation men det kan även stärka relationen.

Jag är av den uppfattnigen att går förhållandet upp i rök efter man nyligen har fått barn så visste man fan om det innan man skaffade barn. Många känner säkert av den känslan men skjuter bort den i den otroligt kommersiella klyschan som alla har hört men ingen tror på:
Om vi skaffar barn så blir vi säkert kära igen.. eller då slutar han vara full och dum.. etc etc.. det finns ju tusen varianter på ovanstående klyscha.

Själv så känner jag snarare att jag har kommit mycket närmare Linda än tidigare.. Jag känner ännu starkare kärlek och jag är fan i mig kåtare i henne oxå. Om man skall analysera varför.. och det skall man ju, så tror jag att under hela gravidetetens gång så fick jag en ny syn på Linda, en ny respekt växte fram och det tror jag inte bara är en slump utan det är meningen att vi män skall få upp ögonen på allvar och inse vilken fantastisk människa du har bredvid dig som bär på ert gemensamma barn.
För som t.ex vid själva förlossningen när Linda har det som tuffast så vänder hon sig till mig och säger:
- Gud vad jag tycker du gör det bra P-O och förlåt för att jag lever om när jag har värkar.
Det är då jag inser vilken otrolig fysisk och mental styrka min Linda besitter och det är mycket tveksamt om kvinnan är det svagare könet.

Och finns det något mäktigare än när det kramar till i hjärtat på natten av bara en liten smyggtitt på henne när hon sover med ett leende och jag hör vår son andas i tullan?