Hej då Pink Hink..

Det är med tårar i mina ögon som jag skriver det här. Mitt liv kommer att ta en ny riktning om några månader. Jag kommer att sluta i Pink Hink till våren. Det här har inte varit ett enkelt beslut att ta, faktum är att det har varit ett av de jobbigaste och plågsammast beslut hittills i mitt liv. Så vad varför slutar jag?

Jag har den fina förmånen att ha underbara vänner i mitt liv och när jag ville lägga ner mitt eget företag (reklambyrå) så sökte jag efter ett halvtidsjobb som kunde erbjuda flexibilitet och som möjliggjorde att jag kunde vara borta på turnéer även under vardagarna. Med dom premisserna så minskar antalet jobb rätt så radikalt. Jag tog ett snack med min kompis Sune som var chef på kommunen och ventilerade mitt dilemma och efter några månader så hade Sune ordnat världens bästa halvtidsjobb till mig som var både stimulerande och flexibelt. Jag slapp tyngden och ansvaret att ha mitt företag igång dygnet runt, jag slapp oron att inte veta hur mycket pengar som skulle komma in varje månad. Jag fick ekonomisk trygghet och i kombination med lönen från bandet så hade jag riktigt bra lön. Men så efter tre år i kommunen så skedde det omorganisation som gjorde att den tjänst jag hade plockades bort men istället erbjöds jag en heltid på en annan förvaltning där jag skulle få jobba med design och sociala medier.

Det är här det blir problem. Tackar jag nej och bara lever på musiken så halveras min inkomst mot idag och det fungerar inte om man som i mitt fall har hus och familj. Tackar jag ja så finns det ingen möjlighet att vara borta på långa turnéer och att ta ut semesterdagar etc för att spela skulle innebära att jag aldrig skulle få någon semester och det håller inte.
Än hur mycket jag vill fortsätta spela med Pink Hink så går det inte så jag har tackat ja till det nya jobbet.

Att sluta spela med Pink Hink är inte som att sluta vilket jobb som helst. Det innebär att jag tappar halva min familj, en familj som alltid ställer upp och som känner mig utan och innan. Jag förlorar mina närmaste vänner och jag mister en livsstil och en unik gemenskap som få människor får uppleva. Jag kommer att sakna alla vänner vi träffat på under alla år, artister vi har spelat med och alla galna saker som vi har varit med om. Pink Hink har krälat från att vara ett vanligt coverband till att i dagsläget vara bland de mest anlitade och proffsigaste banden i sin genre och jag var med på den resan. Vi har kämpat tillsammans för att driva vår dröm och vision framåt och jag vet att Pink Hink kan komma ännu längre. Men för min del så är resan nu över.

Jag har efter några månader till slut förlikat mig med beslutet rent mentalt och försökt se det positiva i det här beslutet. Allt är ju inte nattsvart vilket jag tyckte till en början men för att gå vidare så har jag nu insett att jag nu kan ta ut föräldraledighet. Jag kan ha semester när andra har semester och faktiskt om jag vill ha 5 veckor sammanhängande semester vilket jag aldrig har haft i hela mitt liv. Jag kan sjukanmäla mig, vara hemma med sjukt barn. Jag kan tacka ja till fester och middagar och jag får lediga helger. Jag kan återuppta kontakten med mina andra vänner som nästan gett upp hoppet om att träffa mig. Jag slipper ha dåligt samvete att Linda får dra hela lasset hemma när jag är borta, för om barn är sjuka så kan du ge dig på att de är sjuka när man är borta. Jag slipper gråta för att jag måste ta farväl av min son för att jag skall iväg på långa turnéer.

Jag kommer naturligtvis inte att sluta upp med att spela musik bara för att jag slutar med Pink Hink. Lindas värsta farhågor var att jag skulle bli olycklig och en hemsk människa att ha att göra med om jag inte fortsatte i någon form med musik och det har hon nog rätt i. Därför har jag lite planer på gång som går i Hårdrockens tecken men mer om det framöver :-)

Så nu tänker jag njuta av den sista tiden ihop med grabbarna som jag älskar att spela och umgås med. Ni är bäst boys, jag är så stolt över att ha fått vara med er, jag älskar er över allt och jag saknar er redan av hela mitt hjärta!

/P-O